Vi har förlorat vår hund. Igår den 19 mars tog vi farväl av Tyra, vår jaktlabbe. Hon blev knappt 8 år och dog pga av en aggressiv tumör i juvern som spridit sig.
Som familj sörjer vi. Det är smärtsamt och det är rått att vara mitt i sorg. Det är naket och det är viktigt. En ofattbar situation att se sin hund motvilligt lägga sig ner på veterinärsgolvet efter första sprutan av lugnande. Hennes pigga, valp-liknande ögon blev plötsligt tunga och trötta. Men vi var tillsammans. Vi föll tillsammans och vi reser oss sakta tillsammans.
Att låta sorgen ta plats, för vuxna som för barn
Det vi varit med om som familj är på många sätt så stort. Vi har kommit varandra närmre. Tröstat varandra , känt medlidande och omsorg, burit varandra och varit mitt i det smärtsamma tillsammans. Detta är inte på något sätt självklart. För mig och Jonathan var det viktigt att vi lyssnade in barnen och hörde hur de ville göra. Vi hade tagit ledigt från skolan och visste att vi skulle vara tillsammans efter själva avlivningen. (Avlivning är förresten inte ett ord vi föredrar …vi har valt att säga överlämnandet istället. Vi har fått ha underbara Tyra i snart 8 år och nu lämnar vi över henne igen). Ett av våra barn hade behov att följa med och var bestämd över att det var det enda rätta. En del andra kände att de ville stanna hemma. Det slutade med att det barn som önskade åka, bad sina syskon att följa med så att vi kunde vara tillsammans om upplevelsen som familj. Så stort och så modigt att be om det. Det blev så. Och det kommer jag vara tacksam över så länge jag lever.
Tvivel och osäkerhet inför ett dödsbeslut
Kvällen innan hade jag och Jonathan ställts inför en svår situation då vi tyckte att Tyra hade blivit både piggare och att hon betedde sig ”som vanligt”, med massor av bus och massor av Tyra. Tankar som ”tänk om vi gör fel”, ”tänk om hon inte är så sjuk” kom upp där kvällen innan. Tvivel och osäkerhet. Tårar och ångest. Klart mänskligt och högst rimligt i detta dödsbeslut som man som husse och matte ska ta. Jag bestämde mig för att ringa veterinären på Evidensia och bara rådfråga dem. Men klockan var 18.07 och de stängde kl 18.00. Nej, så kan det inte vara – jag behöver ta ett snack med någon som visste mer innan det blev dagen med stort D… Så jag ringde ändå, trots stängning och … kom fram! Åh, en sådan omsorg om mig från ovan. Jag fick berätta om mina farhågor om att Tyra kanske inte mådde så dåligt. Kvinnan på andra sidan luren visade sig vara oerhört inkännande och fin. Hon lyssnade, hon förstod och hon berättade att djuren ofta blir just piggare och gladare efter att ett beslut är taget. Att hunden känner det på sig. ”Tror du verkligen det” sa jag. ”Ja, alla dagar i veckan, det tror jag på”. Det var ett viktigt samtal för mig. Det gav mig lugn och det gav mig tröst.
”Agnes, håll om mig så gråter vi tillsammans” sa jag till Agnes som låg och grät i vår säng. Hon kravlade sig upp och slog armarna om mig. Sen grät vi högt ihop. Som en.
Vi kom till Evidensia i Ystad och blev fint omhändertagna. I rummet fanns en mysig filt på golvet, men Tyra ville inte vara i mitten. Hon blev lite orolig. När vi hade fått en stund med henne kom veterinären in och frågade om vi var redo för att Tyra skulle få en lugnande spruta. Hon ville fortfarande inte vara i mitten av vår ring som vi satt i, utan hon satte sig mellan två av barnen och sen såg vi henne bli trött. Benen fick ge upp och jag kastade mig emot henne och grät med hennes fina ansikte i mina händer. Tillsammans delade vi alla sex i familjen denna stund. Öppet och tillåtande. Sörjandes mitt i smärtan.
Tyra, en vän för livet
Jonathan fick Tyra av oss i 35 års-present. Han var också den som fick stanna i rummet då det verkligen skulle hända. Vi andra fick vänta ute i bilen. Jag och ett av barnen fick komma in igen och säga hejdå när Tyra hade somnat in. De känslorna. Av ett liv avslutats. Av en kär vän som lämnat sin kropp. Hur går man ut från rummet undrade min son mellan sina tårar. ”Vi gör det bara, vi gör det trots att det känns omöjligt. Vi kommer klara detta, även fast det känns svårt” sa jag. Jag vet hur det känns att lämna en kropp i ett rum. Det är något av det svåraste vi kan göra. Men det är också en del av livet. Det blev så tydligt för mig där och då, hur lätt det är att hoppa över, eller fly från det som gör ont, i rädslan över smärtan. Men hur viktig just den upplevelsen är, vetskapen om att vi inte kan leva på jorden för evigt, att allt är förgängligt och att vi kan vara tacksamma för det vi har, här och nu.
Idag dagen efter är jag ledsen, känner mig tung i sinnet och sorgsen över tomheten. Tyra fyllde en så stor del av vårt liv och vårt hem. Hennes tyngd på täcket som gjorde att jag ofta fick lite för lite, hennes ständiga glada uppsyn över oss alla, hennes nyfikna blick, tassandet när någon var i köket, hennes ständiga närvaro vart vi än var, hennes och mina promenader. Tyngden bredvid min kropp i soffan på kvällarna. Nu är hon borta. Vi har aldrig haft en ostbåge kvar på golvet efter fredagsmyset… men nu lördag, stirrar jag på den. Åh, Tyra du har funnits hos oss sedan den tiden vi bodde i Halmstad och Charlie var ett år. Vi hämtade dig i Vinslöv. Vi föll för dig. Du föll för oss. Du har varit med oss i vår flytt till Österlen. Du har mött Agnes som liten nyfödd bebis. Vårt liv har varit med dig.
När vi satt där på golvet över Tyra hos veterinären och grät kom jag att tänka på att vi aldrig hade behövt uppleva denna smärta om vi hade valt att inte ha Tyra alls. Jag uttryckte det till barnen och då insåg vi alla att vi tar denna smärta för att vi skulle aldrig, aldrig inte velat ha upplevt ett liv med Tyra.
Vila i frid Tyra. Vår vän. Vi älskar dig och kommer alltid att minnas dig. Hela familjen Wallin – Elliot, Noel, Charlie, Agnes, Jonathan och jag.
Sista julen med mamma… då cancern knackade hårt på dörren
Livet, Personligt, sorg…alldeles för hårt.
Den hade knackat hårdare och hårdare den där hösten då jag mötte mitt livs kärlek. Hösten i Göteborg. Starten på ett liv med Jonathan och slutet på ett liv då mamma var fysiskt levande i våra liv. Vi fyra syskon. Vår pappa, mannen i hennes liv. Vi. Med våra bultade hjärtan. Alla våra känslor och tankar. Vår rädsla. Vårt hopp. Vår förtvivlan. Cancern hade vi levt med i ett gäng år. Mamma ”skötte” den diskret, som hon inte ville oroa oss. Typiskt henne, att inte vilja störa oss i det vi var mitt uppe i, med hennes sårbarhet. Så länge mamma åkte för att skrapa sin urinblåsa var tredje månad skulle det vara lugnt. Men månader blev till år och hur länge kan man egentligen skrapa bort cancer i form av små vindruvsklasar, som hon kallade dem? Jag var 16 år när jag först fick höra om hennes godartade cancer, alltså 1996. Det blir många år av sjukhusbesök då jag nu inser att det var julen 2002 som var vår sista tillsammans. Nu, 20 år sedan.
Den julen var speciell. Mamma hade haft lunginflammation och en väldigt jobbig hosta under hösten. Jag upplevde henne så lugn och cool den julen. Bestämd på något sätt. Säker på sig själv, på vad hon ville och vad hon behövde. Hon lät oss hjälpa till mer hemma den julen och njöt av vår närvaro. Mamma satt mer i soffan och mös än hon någonsin gjort. Hon som alltid var på gång, fixade för alla, planerade och servade. Nu tog hon mer en självklar men närvarande plats i soffan. Det var fint. Jonathan kom ner från Halmstad. Jag var upp över öronen förälskad i honom, och han i mig och jag tror att med vår uppenbara kärlek smittade vi av oss här hemma på ett positivt sätt. Mamma visste och kände att Jonathan var the one.
Så, här sitter jag nu. Med en stark förnimmelse av känslan från den sista julen med mamma. Kanske anade vi redan då det värsta, men inte visste vi att vi bara några månader senare skulle få samtalet om att cancern hade spridit sig, och att det antagligen bara var ett halvt år kvar med mamma. Nej, jag åkte stärkt tillbaka till mitt liv I Göteborg, efter den julen hemma i huset i Skillinge.
Landar här i soffan och förnimmer. Det är värdefullt. Smärtsamt, men vackert. Det vackra vinner. Det vackra är livet. Det vackra men smärtsamma. Livet. I samma del av vardagsrummet som jag och mamma satt, här sitter nu jag och skriver. Omgiven av levande ljus, serien ”This is us” som jag pausat för att få ur mig orden ur hjärtat, med fem barn i huset varav tre är tonåringar och ett av dem från Afghanistan. Med samma, ljuvliga man i mitt liv. Det du mamma, det skulle du sett.
Älskar dig. Tack för livet du gav och fortfarande ger. Mamma Lena.
Vem är Rebecca Wallin och vad gör hon?
PersonligtRebecca här!
Välkommen hit. Jag blir nyfiken. Nyfiken på vad som tar dig hit idag. I vilka kanaler har mitt namn korstat din väg för att du skulle hamna just här? Du ser, livet har förändrats en hel del för mig de senaste åren. Inte fundamentalt, som i värderingar eller så. Nej, men mer vad jag sysslar med, vad jag lägger min tid på och vad jag väljer att prata och dela med mig av.
Oavsett hur din väg till denna sida sett ut så är du här nu. Får jag gissa på anledningar eller sökord som tog dig hit?
Något som stämde?
Kanske har du mist ett husdjur, börjat söka på nätet efter tröst och igenkänning och hittade till mitt inlägg om Tyras död? Eller söker du efter bröllopsfotograf och landar hos mig. Kanske via bröllopösterlen.se eller bröllopsfotografer.com?
Skulle det kunna vara så att du läst om mig i ett reportage om hur jag brinner för Österlen och landsbygden? Hört i ett radioprogram om hur jag delar med mig om hur det var att finna en tro och bara kort därefter mista min mamma i cancer? Sett mina egna inspelningar på IGTV om hur ätstörningarna i ungdomen hade en tendens att komma tillbaka och smutskasta mig i 30-års åldern?
Läst mina reflektioner på Instagram som ofta handlar om att leva ett helt liv, som innebär både sorg, skav, glädje och sprickor? Kanske är det så att du märker att mitt namn Rebecca Wallin ofta dyker upp i samband med min byråpartner Frida Jönsson på LinkedIn?
Jag spenderar all min ordninarie arbetstid med mitt team på Fri kommunikation, där vi skapar värde för våra företagskunder. Tiden där går också åt att utveckla Fri och leva ut drömmen om att det går att konkurrera mot storstadsbyråerna från landsbygden. Ett spännande och utmanande arbete!
Bröllop då? Jag är fullbokad för 2022. Tar endast ett fåtal bröllop, ofta heldagar då jag verkligen får utrymme att skapa storyn med ett berättande bildspråk.
Livet som mamma till fyra barn, med ett hus på Skillinge, Österlen tillsammans med min man Jonathan pågår ständigt. Jag är förundrad över att jag är mamma till barn på 16, 13, 10 och 7 år. Fattar knappt att jag precis hade en mindre flock runt mig från 1-9 år och nu är de stora och inte så mycket i flock längre… Det som är nytt gällande huset är nog att vi satsar mer på vår trädgård och att Jonathan är tillbaka som sjuksköterska på barnakuten.
Blogg och Instagram?Jag älskar fortfarande att dela med mig av mina tankar. Om livet. Som företagare. Som mamma. Kvinna i 40+ och njuter av att vara på denna sida sträcket av 40.
Så, oavsett vad som fört dig hit. Du är varmt välkommen. Kom, häng med in i min värld av estetik, business, känslor och medvetna val.
Mina tankar om covid-19
Personligt– från en fyrabarnsmammas perspektiv
Andas in frisk luft och reflekterar över pandemin och min egna erfarenhet av covid-19.
Fortfarande överraskad över vad vi som familj varit med om de senaste 2 veckorna. Fortfarande överrumplad över hur en pandemi tog världen med storm för mer än 1,5 år sedan och hur vi NU erfarit sjukdomen, en mamma och ett barn. Jag som dubbelvaccinerad och mitt barn ovaccinerad. Därav tre andra barn som tålmodigt stannat i karantän under 2 veckor i rad, i någon slags solidarisk handling, för hela samhällets skull medan nationella prov, läxor och simundervisning har passerat i skolan. Ingen digital undervisning har erbjudits för de friska barnen alls tyvärr. En del läxor har skickats hem, de äldsta har försökt hänga med via digitala läromedel.
Under min vecka som sängliggande låg jag i eget sovrum, med febern och tv:n som sällskap. Inte en chans att kunna hjälpa till med skola och mat eftersom jag både skulle bli frisk och inte heller smitta någon. Min man Jonathan var en klippa för oss alla. Barnen testade sig enligt riktlinjerna och det visade sig att ett av de fyra barnen blivit smittad. Ok, ställ om. Alla behövde ställa om och inse att 1 veckan hemma skulle bli minst 2, så länge ingen annan skulle visa positivt vid nästa provtagning för syskonen. Det smittade barnet klarade sin covid-19 utan att tappa smak. Enbart feber och förkylning. Trivdes bra med att äta i sängen, se på film och spela tv-spel med syskonen från andra rum.
Vet inte om du sett serien The Morningshow? Den hade säsongsavslutning på säsong 2 igår kväll. Den utspelar sig mitt i pandemins start och karaktären Alex Levy (Jennifer Aniston) insjuknar i covid-19 och hon sänder direkt från hennes sjukdomsläge. Hennes karaktär får mod att prata rakt från hjärtat och säga som hon tänker och känner. Det fick mitt att bli lite förundrad över hela situationen. Minns så väl känslorna från mars 2020, då vi stod vid randen inför en världsförändring. Då många freakade loss med toapappers-hets, det blev normalt att prata om existensiella frågor, familjen och nära kära höll ihop och vi blev kollektivt mer ödmjuka inför det liv vi lever. Jag började undersöka mitt inre landskap, där och då, på ett djupare plan och på något sätt älskade jag den ovisshet som vi befann oss i. Ingen tog något på givet. Vi var kollektivt sårbara. På ett nytt sätt. Färgerna blev klarare, alla uppdrag på jobbet var en blessing, små saker uppskattades mer än de stora.
Så är jag nu här. På andra sidan av covid-19 och när jag i stort sett trodde den var över. Då, i mars 2020 när vi började höra om ett vaccin som skulle vara klart i januari 2021 och det kändes som en evighet och nästan overkligt … Och nu. 2 vaccinsprutor senare. När folk börjar resa och livet är i stort sett som vanligt, skolorna är öppna och distansundervisningen är över. Nu. Hemma med alla barn i 2 veckor. Det är märkligt. Jag är så tacksam för mitt liv. För min familj. För att vi stått ut med varandra. För att vi kommit djupare, närmre varandra. Jag vill aldrig sluta känna tacksamhet över det jag har, det som finns rakt framför näsan på mig. Min familj och M I T T. L I V.
Jag blev befriad från karantän en veckan innan barnen. Alla är testade igen och sedan några dagar ute från karantän igen!
Vända förakt till kärlek? Jag delar mina steg på vägen.
ätstörningar, Personligt, upprättad självbildJag får ofta frågan på hur jag lärde mig att älska mig själv, och går det att få en upprättad självbild?
Åh! Detta ligger mig så varmt om hjärtat. Om det är något jag vill dela med mig av så är det just detta – min resa från förakt till kärlekshistoria.
Om du lever med en ätstörning så vet du. Det är ett fängelse. En stor begränsande faktor i ditt liv som tar över mer och mer. Den påverkar din relation till dig själv, till din partner och till hela din omvärld. Den skaver, den gnager och den är elak. Den är listig, förminskande och seg. Den vill påminna dig om att du inte är värd något om du inte lyder. När du misslyckas (och det gör du) så är du körd. Den berättar för dig om att du behöver skärpa dig, att göra mer, vara mindre och att du inte duger. Tro mig, jag vet. Jag har i långa perioder i mitt liv haft en skev relation till mat, träning och mig själv.
Hur jag lyckades vända förakt till kärlek:
Det engelska ordet för vanor hjälpte mig en bit på vägen. Jag har sedan tidigare laddat ner en Bibel-app på mobilen. Förutom Bibeln, finns det också olika läsplaner för olika ändamål i appen. Jag hittade en övning som hjälpte mig att bli påmind om några bra grejer när det kommer till en upprättad självbild. Jag delar den gärna med dig och även fast du inte har en Guds-tro, kan den kanske hjälpa dig ändå.
Min sanna identitet
Be om hjälp
Selflove, selfcare, egenvård …
Undersöka och förändra
Tillit till processen
Små steg framåt
Känner du på något sätt igenom dig?
Känner du på något sätt igenom dig i beskrivning om hur det känns att ha en ätstörning? Om svaret är ja, vill jag utmana dig att smaka på ordet frihet. Hur känns det ordet för dig? Väcker det en längtan inom dig som gör ont och som om ordet känns som en omöjlighet? Jag vill säga till dig; Det är inte omöjligt att bli fri från din ätstörning. Det finns hopp och det är möjlig. Du är värd så mycket mer än den skiten det innebär att vara inburad i dig själv. Ge dig själv möjligheten att leva ett mer fullt liv. Ett liv där du uppskattar ditt egna sällskap och ja, faktiskt har en riktigt fin livslång kärlek till ditt sanna jag.
Berätta gärna för mig om du vill dela dina tankar. Connecta med mig! Du kan skicka DM på Instagram, maila eller lämna en kommentar. Gör precis som du vill. Kram!
Att förlora en hund – så smärtsamt och så viktigt att sörja som familj
Personligt, sorgVi har förlorat vår hund. Igår den 19 mars tog vi farväl av Tyra, vår jaktlabbe. Hon blev knappt 8 år och dog pga av en aggressiv tumör i juvern som spridit sig.
Som familj sörjer vi. Det är smärtsamt och det är rått att vara mitt i sorg. Det är naket och det är viktigt. En ofattbar situation att se sin hund motvilligt lägga sig ner på veterinärsgolvet efter första sprutan av lugnande. Hennes pigga, valp-liknande ögon blev plötsligt tunga och trötta. Men vi var tillsammans. Vi föll tillsammans och vi reser oss sakta tillsammans.
Att låta sorgen ta plats, för vuxna som för barn
Det vi varit med om som familj är på många sätt så stort. Vi har kommit varandra närmre. Tröstat varandra , känt medlidande och omsorg, burit varandra och varit mitt i det smärtsamma tillsammans. Detta är inte på något sätt självklart. För mig och Jonathan var det viktigt att vi lyssnade in barnen och hörde hur de ville göra. Vi hade tagit ledigt från skolan och visste att vi skulle vara tillsammans efter själva avlivningen. (Avlivning är förresten inte ett ord vi föredrar …vi har valt att säga överlämnandet istället. Vi har fått ha underbara Tyra i snart 8 år och nu lämnar vi över henne igen). Ett av våra barn hade behov att följa med och var bestämd över att det var det enda rätta. En del andra kände att de ville stanna hemma. Det slutade med att det barn som önskade åka, bad sina syskon att följa med så att vi kunde vara tillsammans om upplevelsen som familj. Så stort och så modigt att be om det. Det blev så. Och det kommer jag vara tacksam över så länge jag lever.
Tvivel och osäkerhet inför ett dödsbeslut
Kvällen innan hade jag och Jonathan ställts inför en svår situation då vi tyckte att Tyra hade blivit både piggare och att hon betedde sig ”som vanligt”, med massor av bus och massor av Tyra. Tankar som ”tänk om vi gör fel”, ”tänk om hon inte är så sjuk” kom upp där kvällen innan. Tvivel och osäkerhet. Tårar och ångest. Klart mänskligt och högst rimligt i detta dödsbeslut som man som husse och matte ska ta. Jag bestämde mig för att ringa veterinären på Evidensia och bara rådfråga dem. Men klockan var 18.07 och de stängde kl 18.00. Nej, så kan det inte vara – jag behöver ta ett snack med någon som visste mer innan det blev dagen med stort D… Så jag ringde ändå, trots stängning och … kom fram! Åh, en sådan omsorg om mig från ovan. Jag fick berätta om mina farhågor om att Tyra kanske inte mådde så dåligt. Kvinnan på andra sidan luren visade sig vara oerhört inkännande och fin. Hon lyssnade, hon förstod och hon berättade att djuren ofta blir just piggare och gladare efter att ett beslut är taget. Att hunden känner det på sig. ”Tror du verkligen det” sa jag. ”Ja, alla dagar i veckan, det tror jag på”. Det var ett viktigt samtal för mig. Det gav mig lugn och det gav mig tröst.
”Agnes, håll om mig så gråter vi tillsammans” sa jag till Agnes som låg och grät i vår säng. Hon kravlade sig upp och slog armarna om mig. Sen grät vi högt ihop. Som en.
Vi kom till Evidensia i Ystad och blev fint omhändertagna. I rummet fanns en mysig filt på golvet, men Tyra ville inte vara i mitten. Hon blev lite orolig. När vi hade fått en stund med henne kom veterinären in och frågade om vi var redo för att Tyra skulle få en lugnande spruta. Hon ville fortfarande inte vara i mitten av vår ring som vi satt i, utan hon satte sig mellan två av barnen och sen såg vi henne bli trött. Benen fick ge upp och jag kastade mig emot henne och grät med hennes fina ansikte i mina händer. Tillsammans delade vi alla sex i familjen denna stund. Öppet och tillåtande. Sörjandes mitt i smärtan.
Tyra, en vän för livet
Jonathan fick Tyra av oss i 35 års-present. Han var också den som fick stanna i rummet då det verkligen skulle hända. Vi andra fick vänta ute i bilen. Jag och ett av barnen fick komma in igen och säga hejdå när Tyra hade somnat in. De känslorna. Av ett liv avslutats. Av en kär vän som lämnat sin kropp. Hur går man ut från rummet undrade min son mellan sina tårar. ”Vi gör det bara, vi gör det trots att det känns omöjligt. Vi kommer klara detta, även fast det känns svårt” sa jag. Jag vet hur det känns att lämna en kropp i ett rum. Det är något av det svåraste vi kan göra. Men det är också en del av livet. Det blev så tydligt för mig där och då, hur lätt det är att hoppa över, eller fly från det som gör ont, i rädslan över smärtan. Men hur viktig just den upplevelsen är, vetskapen om att vi inte kan leva på jorden för evigt, att allt är förgängligt och att vi kan vara tacksamma för det vi har, här och nu.
Idag dagen efter är jag ledsen, känner mig tung i sinnet och sorgsen över tomheten. Tyra fyllde en så stor del av vårt liv och vårt hem. Hennes tyngd på täcket som gjorde att jag ofta fick lite för lite, hennes ständiga glada uppsyn över oss alla, hennes nyfikna blick, tassandet när någon var i köket, hennes ständiga närvaro vart vi än var, hennes och mina promenader. Tyngden bredvid min kropp i soffan på kvällarna. Nu är hon borta. Vi har aldrig haft en ostbåge kvar på golvet efter fredagsmyset… men nu lördag, stirrar jag på den. Åh, Tyra du har funnits hos oss sedan den tiden vi bodde i Halmstad och Charlie var ett år. Vi hämtade dig i Vinslöv. Vi föll för dig. Du föll för oss. Du har varit med oss i vår flytt till Österlen. Du har mött Agnes som liten nyfödd bebis. Vårt liv har varit med dig.
När vi satt där på golvet över Tyra hos veterinären och grät kom jag att tänka på att vi aldrig hade behövt uppleva denna smärta om vi hade valt att inte ha Tyra alls. Jag uttryckte det till barnen och då insåg vi alla att vi tar denna smärta för att vi skulle aldrig, aldrig inte velat ha upplevt ett liv med Tyra.
Vila i frid Tyra. Vår vän. Vi älskar dig och kommer alltid att minnas dig. Hela familjen Wallin – Elliot, Noel, Charlie, Agnes, Jonathan och jag.
Hur hanterar vi känslor, jobb och oss själva när, när sorg och död knackar på?
ledarskap, Livet, PersonligtHur hanterar vi känslor, jobb, to do:s och oss själva, när sorg och död knackar på dörren? Ja, hur gör vi med det vanliga livet när vardagen skakas om?
Det är så otroligt svindlande att prata om ordet död för många. Bara ordet kan få oss ur balans, eller hur? Kanske är det ovetskapen om när den ska drabba oss, våra nära och kära på olika sätt, som gör den så svår att greppa?
Livets nerv. Pulsen. Det jag har precis framför mig blir både så otroligt värdefullt och också så otroligt smått. Det beror ju på vad det är. Det jag menar är att perspektivet i vardagen förändras. Saker som jag annars tar för givet, blir så betydelsefullt. Medans andra händelser och saker som händer, som annars skulle kunnat ta mycket plats i hjärna och känsloregistret – låter jag gå.
Fokus på rätt sak. Jobbet då? Jag funkar så att jag har lite olika reglage att dra i. Jag har förmåga att dra upp reglage och dra ner reglage. På något sätt funka och fokusera, för att sedan också ha tillgång till att vara nära i det brutna och få lov att skölja runt lite sorg. Det gör såklart att ögon, hjärta och hjärna får jobba hårt. Därför måste jag komma ihåg att vara tillåtande, ta hand om mig själv och se på mig själv med ett mjukt hjärta. Återhämta och fylla på. Och vara där för barnen, låta dem reagera på olika sätt. Ge dem utrymme till sin sorg.
Jag ville lägga ut en hälsning till er genom IGTV igår. Jag vill dela med mig till dig. Jag vill visa på exempel hur styrka inte sitter i att bita ihop, hålla igen och bygga upp murar. Jag vill visa på hur styrkan också finns mitt i det som gör ont, att det gör ont, att det smärtar. Kärlek innebär smärta. Men ett liv utan kärlek vore inget liv alls.
Tack till er alla som hört av sig till oss när det gäller Tyra! Så värmande och fint på alla sätt och vis. Så mycket omsorg.
NIO – en hörlur att älska, från Sudio
annons, samarbete[Betalt samarbete med Sudio Sweden]
Ja! Stolt samarbete eftersom jag fullkomligt älskar mina NIO. Jag hade nr 9 på tröjan på fotbollsplanen och nu verkar jag ha hittat min perfekta partner. För alla web-möten via datorn, alla samtal i mobilen, alla podd-avsnitt på promenaden, utbildningarna via webben, poweryogan på mattan och allt annat som jag gör dagligen. NIO sitter perfekt.
Färgen heter SAND. Älskar den. Den passar in hos mig. En vardagssak som gör att det är lite härligare att göra det vanliga och som funkar direkt med koppling till både dator och mobil. Form, känsla och funktion.
Använd rabattkoden ”rebeccatipsar15” som ger dig 15% på hela sortimentet så får du som kund även ett gratis Care Kit vid varje köp av hörlurar, mellan 15 feb-21 mars. Ett litet fint kit som gör att du kan hålla hörlurarna rena (vi har ju trots allt dem i öronen en hel del (!)) och på så sätt kan du själv öka livslängden på lurarna.
Jag är väldigt glad att få möjligheten att berätta för er om Sudios produkter. De hjälper mig att vara proffsig på jobbet och de bidrar med en härlig känsla i sin form och färg. Passa på att utnyttja erbjudandet och få Care Kit och 3 års garanti om du registrerar din produkt på Sudio Sphere. Du kan läsa om allt på hemsidan och också göra ett test för just VILKA som passar dig bäst för dina behov. Pris med rabattkod är ca 679 kr.
Ha en fin fredag! Låt mig veta om jag kan hjälpa dig med några frågor, bara lägg ett mail eller DM via Instagram!
Mitt hjärta. Väntar du på mig?
Personligt– Mitt hjärta, väntar du på mig?
– Ja mitt hjärta, jag är här och jag väntar in dig.
Högkänslig som jag är, känner jag av minsta känsla och svagaste nyans av förändring i min kropp och mitt sinne. Jag tar in stämning, atmosfär, andra människors sinnesstämning, ord och blickar. Jag blir engagerad och full av liv, kraft, glädje i möten med människor, men lika starkt kan jag engageras och känna stark ansvarskänsla, medkänsla och tyngd av orättvisor.
Just därför. Behöver jag ibland luft. Ut och andas. Likt en fyraåring springer ifatt sin bästa vän, springer jag ifatt mitt hjärta. Samtidigt som jag stannar till och vänder mig om, ler och sätter mig på huk för att vänta in … mig själv. Det är från båda hållen.
Det är fint. Befriande. Så, så viktigt. Jag är noga med detta. Noga att leva nära mig själv och mitt hjärtas puls.
Känner du när när du behöver vänta in dig själv?
Att älska och låta sig bli älskad.
Livet, Österlen, PersonligtHåll mig. Jag håller dig.
Jag ser dig. Se mig.
Lita på mig. Jag litar på dig.
Våga, fatta mod. Älska!
Att älska och låta sig bli älskad.
Kärlek är att släppa taget och ge sig ut.
Ut på en mark som är oviss.
Där hjärtat bultar. Ett hjärta som önskar
överleva. Ett hjärta som kanske blivit hårt
tillplattat och överkört förut.
Där och då. Sårbarhetens öppna sår.
Jag vill. Vill du? Ska vi våga …gå?
Perfektion – vilket vilseledande ord det är
fotokonst, PersonligtPerfektion. Vilket vilseledande ord det är.
Vacker, skör, stark, ljuv, mäktig, bräcklig… är bättre.
För varje människa. Varje liv. Varje äktenskap. Varje relation.
Anemonen – den får mig att förundras. Den får mig att känna igen mig själv. I mitt liv. I mitt äktenskap. I mina relationer.
Just som vackra, sköra, ljuva, mäktiga och bräckliga.
En påminnelse till dig och mig om omtanke, näring, kärlek och tid.
Och en ständig viskning och ja, vi är värdefulla.